Ovan är en bild på Nat. Nathalie. Som under en millisekund gör sitt bästa för att inte se livrädd ut. För det var hon. Livrädd alltså. Hon gillar inte att flyga, än mindre flygplan som inte är stora som hus. Så hon proppade i sig diverse piller någon minut innan vi lyfte och tio minuter senare däckade hon. Nästan på signal vaknade hon när vi precis satt hjulen på marken. Fantastiskt.Av någon anledning har många problem att sova på flygplan. Jag hade det förr. Men idag blev det ändring på det. Jag har tidigare skrivit att jag brukar jag vara livrädd jag med när vi flyger inrikes. Men idag kändes det hur bra som helst. Omedvetet tror jag att jag ville framstå som cool inför Nat. Hon är två år äldre. Och då måste jag vara två år coolare. Typ. Så jag var supercool och sa att flyga inte var några problem när hon började skaka i bilen på väg till planet. Egentligen kände jag ju som henne.
Men när vi väl var i luften var det coolt. Jag slappnade av. Satte på min ögonbindel, la i ett par öronproppar och sov som en bebis i 4 timmar. Sen käkade jag middag och sen var vi framme. A small step for man, a giant leap for mankind, för att citera Neil Armstrong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar