Snabb recap

Väcktes alltså klockan 04 på morgonen i fredags. Klockan 07 var vi i luften. Rätt imponerande att vara i luften drygt tre timmar efter att vi fick beskedet. Men flyg till Europa brukar oftast lyfta på kvällen, så det var egentligen inga problem att få starttillstånd. Så, vi tog bilen till La Guardia-flygplatsen. Och var landade i Bromma vid 21-tiden.

Jag såg min farmors döda kropp på en vaka för några år sedan. Drömt mardrömar sedan dess. Jag minns henne inte för den hon var, utan allt överskuggas av de där tio minuterna i det där mörka rummet i San Francisco. Därför var valet enkelt, jag ville minnas morfar för den han var, inte den livlösa kroppen på sjukhuset där han levde sina sista tre veckor.

Därefter har resten av helgen och även i detta nu spenderats hemma hos mormor. Vi har ätit mycket mat och pratat om vilken bra människa morfar, Henry, var. Hur varm och omtänksam han var. Hur han alltid satte familjen först. Så som en människa ska vara.

Jag, pappa och bror flyger tillbaka ikväll. Mamma är kvar ett tag till. Och vi flyger naturligtvis tillbaka till begravningen om ett par veckor.

Morfar dog, allt är skit

Klockan är snart 04 på morgonen här. Snart 10 i Sverige. Morfar dog natten till idag i Sverige. Han blev 93 år gammal. Han var bäst. Allt är skit.

Lick it up bitch

Vi sålde vårt hus, lite av ett landställe, i LA förra sommaren. Det var synd, skönt att kunna komma ’hem’ när man åker bort. Man har lite kläder där och annat som gör att man. Ni vet.

Men, sedan dess har jag varit på västkusten minst tio gånger. Och vi har bytt hotell alla gånger. I och med att jag hade med mig en kompis denna gång, bodde vi själva och valde ut ett litet hotell där varje rum är helt unikt. Bilden ovan är mitt rum. ”Lick it up bitch” är lite kontroversiellt och låt mig säga såhär: de var inte ett gäng konservativa pensionärer på hotellet. Tänk motsatsen till en sådan, och du har ”the crowd” där.

Kosten att sova när du flyger

Ovan är en bild på Nat. Nathalie. Som under en millisekund gör sitt bästa för att inte se livrädd ut. För det var hon. Livrädd alltså. Hon gillar inte att flyga, än mindre flygplan som inte är stora som hus. Så hon proppade i sig diverse piller någon minut innan vi lyfte och tio minuter senare däckade hon. Nästan på signal vaknade hon när vi precis satt hjulen på marken. Fantastiskt.

Av någon anledning har många problem att sova på flygplan. Jag hade det förr. Men idag blev det ändring på det. Jag har tidigare skrivit att jag brukar jag vara livrädd jag med när vi flyger inrikes. Men idag kändes det hur bra som helst. Omedvetet tror jag att jag ville framstå som cool inför Nat. Hon är två år äldre. Och då måste jag vara två år coolare. Typ. Så jag var supercool och sa att flyga inte var några problem när hon började skaka i bilen på väg till planet. Egentligen kände jag ju som henne.

Men när vi väl var i luften var det coolt. Jag slappnade av. Satte på min ögonbindel, la i ett par öronproppar och sov som en bebis i 4 timmar. Sen käkade jag middag och sen var vi framme. A small step for man, a giant leap for mankind, för att citera Neil Armstrong.

Jag är här nu

Så, har varit i LA i en dag nu. Det är varmt, soligt och allmänt stekigt. Jag får inte skriva vem vi åt middag hos. Rätt konstigt, kanske du tänker, men egentligen inte. I Sverige finns inte riktigt samma problematik. Men, har du klienter som är i "in the public eye", och du träffar dem privat, brukar de ofta vilja hålla tyst om sådant, i synnerhet den som har klienten (min far), av olika anledningar.

Men så är det. Och det var rätt trevligt. Ni vet, ibland träffar ni eller kanske ser eller läser en intervju med en person ni trodde var en riktig idiot. Men att det sedan visar sig vara tvärtom. Ungefär så var det idag. Personen ifråga framställs inte alltid som guds bästa barn, men är i själva verket någon med båda fötterna på jorden och som med värme bjöd in oss (min familj plus kumpis och ett ett par) till sitt hus.

Jag ska försöka få clearence att lägga upp lite bilder och skriva mer om the big X. Ser inte direkt fram emot fem timmar flyg imorgon.

Jag är en hemsk människa

Efter skolan var jag på väg till Wallgrens's för att köpa nya pennor och block. På väg in i affären kommer en hemlös fram till mig. Hon hade en röd jacka som var många storlekar förstor och två väskor med grejor i.

Utan att vara hotfull eller så, frågade hon om jag kunde tänka mig hjälpa en hemlös genom att köpa henne middag. Mamma har alltid sagt att jag inte ska ge pengar till hemlösa, för att de ändå bara köper droger eller alkohol för pengarna. Att det var bättre att skänka pengar till organisationer som kunde hjälpa dem på riktigt. Det stämmer säkert. Men det tar inte bort från det faktum att jag svarar "nej, det kan jag inte göra", inte med någon otrevlig ton eller så, men ändå.

Jag gick in i affären och kände mig som den dummaste och kallaste personen i världen. Och ännu värre när jag ignorerade henne när jag gick ut ur affären. Nu ska jag sätta in en månadspeng på Neighborhood Center for Homeless People som ligger på 237 E 77th St. Mest för att jag ska få bättre samvete.

Till LA imorgon. Med kompis.

Laziness pays off

Fick ett skönt sms idag när jag gnällde om jag inte orkade plugga.
"Hard work has a future payoff. Laziness pays off NOW!"
Sen stängde jag boken och överraskade mig själv genom att titta på New York Rangers - New Jersey som gick på tv. Jag trodde aldrig att jag frivilligt skulle sätta mig och se på hockey. Men ibland överraskar man sig själv.

Till LA på fredag

Så fort skolan är slut på fredag drar jag till Los Angeles över helgen. Vi brukar dra dit varannan månad eller så om pappa måste dit för att träffa en klient. Förutom att vädret är hyfsat brukat jag egentligen inte tycka det är speciellt kul. Jag känner knappt något folk där, och tillsvidare får jag inte ta med någon kompis. Men det är inte helt klart än, det pågår hårda förhandlingar.

Vad gör man annars på västkusten? Spottar töntiga kändisar som tror de sett hela världen och äger den och wannabes som hoppas att de någon gång kommer ha samma attityd som de töntiga kändisarna.

Sen jobbar min far med mycket folk som har mycket pengar, däribland en del känt folk, någon gång, kanske en eller två gånger per år, får man besöka deras hus och äta middag. Om det blir så denna gång eller inte, återstår att se.

Men låt säga att det inte inträffar, och att en kompis inte får följa med. Då finns det inte mycket mer att göra än att plugga och ta det lugnt. Inte för att en helg hemma hade sett annorlunda ut, men ändå.

Cocktailparty, med alkohol

Jag tror att det finns ett uttryck som handlar om att man gör det bästa av situationen. Jag bestämde mig för att försöka leva efter det igår, och det fungerade.

Föreställ dig själv: lägenhet som helt och hållet är uppbyggd av antikviteter, gamla mattor, dyr konst från 1800-talet och människor som i grunden är där för networking, dvs att skaffa nya kontakter.

Jag är särklass yngst, vilket naturligtvis drar till sig uppmärksamhet från en del folk. Man blir ju inte en i mängden när den näst yngste är 10-15 år äldre. Många ville prata, och det var ungefär så tråkigt som jag hade föreställt mig. Men sen vände allting väldigt snabbt.

Jag träffade Scott och Karen (bilden ovan), som antagligen var de som var näst yngst… de tog mig under sina vingar, smugglade drinkar och var hur sköna som helst. Egentligen var Scott ditbjuden för att hans chef var värden, och som chefens ”protegé” (his words), skulle han ”work the room” (his words) och förhoppningsvis lämna festen med en almanacka full av möten och telefonnummer.

Men det var han tydligen mindre intresserad av. Så han tog med sig sin flickvän, utnyttjade den öppna baren, och stod och gnällde tillsammans med mig i en timme eller så, innan de skulle iväg på en klubb. Det var i alla fall en riktigt rolig timme med två riktigt härliga människor. Det tog inte allting så jäkla seriöst, utan levde livet lite som det kom och framför allt lever de livet för att ha roligt.

Jag tror Scott kommer bli bäst på någonting. För sådana människor, med de social skills och positiva attityd, växer inte på träd.

Och så, ja… mamma och jag skrattade åt allt på vägen hem.

Cocktailparty, utan alkohol

Det här blir ett snabbt inlägg. Jag ska precis iväg på cocktailbjudning tre kvarter bort. Man kan ju undra hur intressant det är att gå på en fest som helt och hållet ä byggd på alkohol, när man själv inte får eller kan dricka.

Svaret är naturligtvis enkelt: helt ointressant. Eller ja, det kan vara kul att se din mamma vingla runt efter två drinkar, eller att se din granne fråga var toaletten är. För tredje gången.

Men jag ska dit i alla fall. Eller, jag måste dit, i alla fall. Det är lite vad New York, eller USA, handlar om - att synas. På rätt sätt. I rätt sällskap. Jag går alltså dit, till alkoholfesten, för att mina föräldrar ska kunna visa upp mig. Vara stolta i tio minuter. Jag representerar familjen. The Big Family.

När jag om två timmar ringer bilen som ska ta mamma de hundra meterna hem är mitt uppdrag avslutat, min mamma överlycklig. Och jag på gränsen till att begå självmord. Vi hörs imorn.

All Night. She Wants the Young American.

Jag tog en Cola med någon jag hoppas blir "mer än en kompis" i The Village efter skolan idag. Vi slutade tidigt, vilket var välbehövligt efter en jobbig vecka som kröntes med ett tungt trigonometriprov i förmiddags.

Jag älskar The Village och Tribeca. Vore coolt att bo där, istället för Upper East Side som ibland känns alldeles för preppy för min smak. Jag menar, ibland önskar jag att middagsgästerna jobbade med konst och annat kreativt skapande istället för ekonomiska genier från Wall Street. Jag lär skriva mer om det dilemmat framöver.

Hur som helst, det är härligt att åka ner till The Village och gå in på random dinner, beställa en hamburgare och en Cola. Det är sååååå New York. Eller så kan man ju knalla in vid 16-tiden och äta frukost.

Vi kan kalla honom A, pojken som gjorde mig sällskap. Han bor i en förort utanför New York, så det var trevligt att han ville stanna i stan och inte åka hem direkt efter skolan. Han är, bäst. Så nu ska jag jag stirra in i en vägg och fantisera vad som kunde av vad som kan hända. Oufhg.

Internat nästa?

Om några månader flyttar jag kanske hemifrån. Jag pratade med min mamma om nästa år och hon föreslog att jag skulle göra mina sista två skolår på internat. Hon gick tre år på internat och min pappa tror jag gick ännu längre.

Min mamma menar att jag skulle bli starkare som människa, vidga mina vyer och knyta nya vänskapsband om jag flyttar. Jag tvivlar. Hur stor skillnad blir det egentligen på mig som människa om jag flyttar tre timmar norr om New York? Jag skulle ändå komma hem varje helg, och vyer vidgas knappast instängd i ett dorm room.

Nya vänskapsband kan jag säkert skapa, men det kan jag lika gärna göra här. Jag måste erkänna, jag är extremt hemsjuk. Jag älskar mitt rum, New York, kompisarna här och allt vad det innebär. Jag känner mig trygg i min nuvarande miljö, varför ska man flytta då?

Förhandlingarna lär fortsätta ytterligare några veckor.

Jag hatar första april

Jag hatar första april. Alla dessa idiotiska och onödiga "skämt" är bara larviga. Jag älskar "dum" humor med larviga undertoner, men inte denna dag. Dagen då alla ursäktas för att kläcka ur sig dumheter. Därför tar jag mig friheten att publicera ovanstående bild som jag tog för ett par minuter sedan. Nu ska jag sova. God natt.

Then you smiled, he got wild

Then you smiled, he got wild
You didn't understand that there's money to be made
Beauty is a card that must get played
By organisation

I'm a Fucking Poser and I Hate Myself for It

Jag tog med mig min kamera till skolan idag och dagens första bild blev också dagens bästa. Träffade Sofia, skön indietjej i 12th grade med "fuck off"-attityd, utanför ingången. Hon stog och rökte i sina Dylan-shades och såg allmänt cool ut. Så tog jag första bilden och hon sa "Sometimes I'm a fufcking poser and I hate myself for it". Priceless kommentar. Jag önskar att jag själv kunde kläcka så coola kommentarer nästan på beställning. Istället svarade jag bara "Oh, yeah, great pose". Hur idiotiskt låter inte det?

Så gick vi in i skolbyggnaden, en kille går förbi och säger helt harmless, "hey Sof, you look tired today", varpå hon vänder sig om och halvhögt ropar tillbaka "fuck off, I'm in the band" och alla runtom oss som hört ordväxlingen börjar asgarva. Hon spelar inte i något band och vad jag vet kan hon inte hantera ett instrument, men hela attityden säger det mesta om henne som person. Jag levde på de kommentarerna resten av dagen.

You made my day Sof.